Det finns flera anledningar till att jag vill förändra språket kring när en människa inte orkar leva längre.

Idag finns det tre ord för samma katastrof:

• Självmord
• Suicid
• Psykologiska olycksfall

Varför jag framförallt ogillar ordet självmord är att ordet innehåller en brottslig handling.
Det är inte brottsligt att ta sitt liv, det är inte ett mord.
Sedan 1856 är det inte olagligt att ta sitt liv i Sverige.

1908 avskaffar Svenska kyrkan föreskriften att självmördare ska begravas i stillhet, utan klockringning och på en avskild plats på kyrkogården.

Det finns inget förebyggande i ordet självmord, bara en negativ ton.

Att säga- begå självmord blir därför i mina öron helt fel.  Det är inget brott att ta sitt liv. Det är dags att vi börjar använda andra ord och uttryck.

Suicid är ett bättre ord än självmord. Suicid kommer av det latinska ordet suicidium och är sammansatt av sui som betyder själv och caedere som betyder döda. För mig är suicid ett mycket bättre ord än självmord om än lite för kliniskt.

Jag önskar att vi istället använder begreppet psykologiska olycksfall.

En av anledningar till varför jag föredrar det uttrycket är att det tar bort skulden från den som dog och oss som blir kvar. Jag har mött så många efterlevare, människor som mist någon på detta sätt, som tackat mig för att de fått ett annat ord för den katastrof och förlust de drabbats av.

Ordet förklarar även vad det är- en serie händelser eller omständigheter, fysiska och/eller psykiska, som blir för tunga. Som leder fram till en katastrof.

Begreppet blir mer handlingskraftigt. Vi kan med små insatser förhindra ett olycka. Samhället- det vill säga oss alla, du och jag, organisationer, myndigheter och alla som är en del av samhället kan göra skillnad.

Det finns till och med en lag som säger att kommuner är skyldiga att förebygga olyckor- (Lag 2003:778 om skydd mot olyckor).

Om vi ser denna katastrof som ett psykologiskt olycksfall, kan vi som sagt ta bort skulden från livskämpen, att det inte är ett val utan det är en situation som människan behöver hjälp att hantera.

Jag tar med Jan Beskows ord, den framlidne suicidforskarens ord:

”Faktum är att människan utstår nästan vilken plåga som helst för att få vara kvar i livet. Kroppen vill leva men kognitionerna, det vill säga varseblivningar, bilder, minnen, tankar, problemlösningar med mera, vet inte alltid hur det ska gå till.”

Vi kan med ökad kunskap och mod, genom att bygga säkra miljöer, förhindra att människor försöker eller tar sitt liv. Vi kan genom att bygga vårt samhälle smartare, utrusta våra vårdinstanser med inredning som inte gör det möjligt att skada sig, förhindra att människor försöker eller tar sitt  liv.

Vi har en nollvision för suicid. Den antogs 2008.

”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Regeringen har som vision att ingen ska behöva ta sitt liv.”

(Nationellt program för suicidprevention, antaget av Sveriges riksdag 2008)

Till skillnad från Nollvisionen för att ingen ska skadas eller dödas i trafiken utsågs ingen ansvarig myndighet och det avsattes heller ingen budget.

I en artikel från 4 maj 2017 på SVT.se sa Jan Beskow följande:

”2015 fick Folkhälsomyndigheten uppdraget att samordna arbetet med suicidprevention på nationell nivå. De fick 5 miljoner kronor per år för att genomföra detta.

– De pengarna räckte bara till personal och ingen forskning, säger Jan Beskow.

Dessa pengar utökades i december 2016 och regeringen tillsatte då 35 miljoner kronor, varav 15 miljoner går till organisationer i civilsamhället.

– Det är jättebra men det är fortfarande alldeles för lite. Trafikverket gör till exempel av med över 100 miljoner kronor varje år, säger han och hänvisar till deras nollvision.

Min förhoppning är att Regeringen antar en ny nollvision- en kraftfull vision utan ordet självmord.

Så nu vet du varför jag inte vill använda ordet självmord. Du och jag kan förhindra att en människa försöker eller tar sitt liv. Ord kan rädda liv. Tillsammans med kunskap och mod.

Våga fråga. Våga  lyssna. Våga agera.